Keep calm and sätt klassen i rörelse, del 2

Klass i rörelse är fylld av fantastiska bilder: socialrealistiska målningar, rubriker från dagstidningar, proletärförfattarnas förstautgåvor, och framförallt foton på representanter från arbetarrörelsen. Ögonen på de här bilderna, jag känner igen dem. Det är jävligt sammanbitna miner, som kommer från ett hårt liv. De här människorna har sett en del. De har gått på knä under tillvaron, men de har ställt sig upp. De har på sig sina finaste kläder, de håller i fanor, de står tätt tillsammans, som för att samla styrka ur varandra. De kräver en ny ordning. Det är första maj i Sundsvall 1890.

sunsdavall1890

Tankarna de här människorna hade, idéerna de utvecklade och kraven de ställde, de kom att spela en stor roll. De kom att betyda allt för våra liv ungefär hundra år senare. Och än idag är det den svenska arbetarrörelsens arv som mer än något annat präglar vårt samhälle, som lärde oss att ta hand om varandra, att pengar inte betyder allt, att det är smartare att dela på resurser, att alla förtjänar ett gott liv och en chans att tala främmande språk, se världen, spela instrument och läsa en bok då och då.

Deras idéer spelade också en stor roll redan då. Det var inte döda fraser, det var ett sätt för de här utfattiga, nedsupna och undernärda stackarna att styra upp sig. Jag läser om de unga männen bakom Amalthea-dådet. Alla var nykterister. Jag kommer att tänka på en scen ur dokumentären Rubble Kings. En representant för det kämpande gatugänget Ghetto Brothers berättar om hur hårt 70-talets missbruksepidemi hade drabbat deras kvarter, men han säger också att de tillsammans har gjort en skillnad för att stoppa epidemin, och att man nu nästan inte ser några heroinister där längre. Sådana liknande tankar brukar poppa upp när jag kollar på vänstern idag: socialismen är till för den som verkligen behöver den. Skit i vänstern, vi måste rikta oss utåt mot bredare delar av arbetarklassen. Vi måste sätta saker i rörelse, bygga något som varar och verkligen betyder något för människor, och vi måste sprida oss till de vars hjärtan brinner, med de där ögonen som vi känner igen, som vi vet kommer pusha oss alla framåt. För vi har en lång väg att gå.

Min bild av utvecklingen i Sverige har länge varit att sossarna fick makten någon gång i början av 1900-talet, och sedan kom folkhemmet direkt och alla var lyckliga, vilket i sin tur varade fram tills jag föddes ungefär (och allt började bli sämre). När jag läste om miljonprogrammets historia i Per Wirténs Där jag kommer från blev det mer komplext: det här skeendet tog en jävla tid, och var fyllt av konflikter och interna motsättningar. Så var det också med resten av sossarnas samhällsbygge, så som det beskrivs i Klass i rörelse. Från att August Palm höll sitt första föredrag om socialismen i Malmö 6 november 1881 så dröjde det till 1937 innan den socialdemokratiska reformvågen lossnar på riktigt. Det var då den svenska välfärden blev verklighet. Ja, och lägg särskilt märke till året. De svenska socialisterna hade goda kontakter med sina kamrater i Tyskland och visste vad som hände bland dem. De fattade vad som stod på spel. De insåg också vad som borde göras. ”Ett positivt program i krisfrågorna är det viktigaste i kampen mot fascismen.” Citatet är från arkitekten bakom socialdemokraternas strategi, socialminister Gustav Möller, och är något att begrunda för alla i våra tider som kallar sig vänster, länge och väl.

På samma sätt som den ekonomiska demokratin dödades av 1938 års Saltsjöbadsavtal (som innebar ett erkännande av arbetsgivarens rätt att fritt anställa och avskeda och att leda och fördela arbetet), och begravdes allt längre under den socialdemokratiska ångvälten i och med 50-talets teknikoptimism och rationalisering, så dödades hoppet om en social demokrati av miljonprogrammet.

När man rör sig genom Sveriges miljonprogram är det svårt att inte tänka att det är ett av historiens mest storslagna utopiska projekt. Men tyvärr, istället för utrymme för lokala initiativ och självorganisering, så innebar det standardisering, centralisering och byråkratisering. Som jag ser det så var det stora genomgående felet i socialdemokraternas samhällsbygge den här centraliseringen och byråkratiseringen, som hörde samman med en fruktan för självbestämmande och en rädsla för folklig frihetstörst. Och jag tänker att som rödingar får vi får aldrig sluta älska friheten över allt annat. Vi får aldrig frukta att förlora den lilla trygghet vi har när vi kan vinna något mycket större.

Efter denna vändning är Klass i rörelse inte så kul läsning. En utbredd kritik mot det nya arbetslivet, med den alienering och misär som den tilltagande rationaliseringen från 50-talet och framåt innebär, leder till en arbetsrättsoffensiv från fackligt håll. Detta resulterar 1974 i LAS (Lagen om anställningsskydd) och 1976 i MBL (Medbestämmandelagen, som i praktiken blir lika tandlös som de gamla företagsnämnderna, men som åtminstone medför en viss facklig vitalisering).

Resten kan vår generation redan någorlunda. Oljekrisen på 70-talet följs av andra kriser, avregleringar av kredit- och valutamarknaderna på 80-talet leder till en överhettad låneekonomi, och ökade klyftor, nedskärningar och utförsäljningar av det gemensamma. Vi ser en försvagad arbetarrörelse med kämpande gräsrötter som får det allt mer motigt, och vi ser framväxande populistiska och fascistiska strömningar och en ökad status för vidskepelse och gangsterideal, och det är i den sörjan som vi står och trampar idag.

Det socialdemokratiska projektet bestod främst i att underlätta tillväxt, som sedan kunde omfördelas. Av Klass i rörelse kan vi lära oss att detta kunde ske på bekostnad av andra frågor, som demokrati och jämlikhet. När tillväxten stagnerade på 70-talet tappade man initiativet helt. Man retirerade och gav upp inför kapitalet. Kvar fanns enbart den parlamentariska demokratin, som med tiden blev mer och mer svag och utarmad. Den här boken lär oss också att vi måste sluta nöja oss med att ha rätt. Vi måste få rätt också.

Den svenska arbetarrörelsen insåg snabbt att man måste vinna kampen på alla fronter; ekonomiskt och politiskt, kulturellt och socialt, taktiskt och strategiskt, och detta samordnat från kvarteret upp till kommunal, nationell och internationell nivå. Hundra år senare skickar Klass i rörelse ett angeläget budskap till dagens svenska socialister: vi måste växa inte bara i moralisk indignation och smarta analyser – men i människor, makt, resurser och tydliga resultat.

/Lars

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *