Keep calm and sätt klassen i rörelse, del 1

Med undantag för två års spridda studier har jag arbetat, eller sökt arbete, sedan jag slutade gymnasiet. I år fyller jag 34, och i år har jag också för första gången haft betald semester. Förvånande nog blev det inte att man hade vilat upp sig tillräckligt och blivit sugen på att jobba när den var över.

Min nya planen är nu att arbeta mindre, eller så lite som möjligt. Det är samma målsättning som när jag slutade gymnasiet. Cirkeln är sluten. Tillbaka på ruta ett, och frågan är om jag lärt mig nåt. Det gäller inte bara för mig förresten. Även vänstern har gjort en liknande 360-graders resa. Många i rörelsen är kanske mer bildade idag (tveksamt), materiellt har vi det bättre på många plan, och det finns många institutioner och förordningar som vi har all anledning att försvara och utveckla.

Men ideologiskt och organisatoriskt är vi tillbaka på ruta ett. Eller så är vi på minus nånting, för så som jag upplever stora delar av vänstern, så är det som att man mest bryr sig om att prata till och nätverka med folk som redan är frälsta, och är mer intresserad av att ha rätt än att faktiskt få rätt. Man kan säga som så: att leka duktig i sin egna lilla bubbla istället för att vinna materiella segrar och sprida och fördjupa kampen, det är ingen vidare strategi om man vill förändra samhället.

Här ska jag dock inte gnälla sönder mig. Det finns fler än jag som har den kritiken och som dessutom agerar utifrån den. Där jag själv är aktiv har jag under den senaste tiden sett kortlivade kampanjer och media-jippon dö bort till förmån för lokalt baserat och långsiktigt arbete (för tillfället främst kanske läxhjälp och vårdkamp).

Det är glädjande. Det går framåt även på andra håll. Vi lär oss ändå. Men det går långsamt. Och precis som i det förra seklets början så känns det som att vi är en minoritet som predikar detta, som har rätt inställning, och som inser att vi måste börja bygga upp nya strukturer och gemenskaper, organisera och utbilda, äga resurser och områden, prata med folk, om vi ska se en förändring. Det är ett långsiktigt projekt. Ta ett djupt andetag och kavla upp ärmarna. Förtvivla inte. Dras inte med i tidens undergångsstämningar. Keep calm and sätt klassen i rörelse.

Så gjorde man i arbetarrörelsens barndom. Jobbade den långa planen. Och därför har det länge känts relevant för mig att gå tillbaka till rötterna och se var vi kommer ifrån, vad vi kan hämta därifrån, vad vi ska vara stolta över, men även fundera över de misstag som gjorts. Det viktigaste vi kan äga är en skarp analys och modet att agera utifrån den. Så förutom att bada och dricka sprit så spenderade jag semestern med att läsa om de som lade grunden för både vår rörelse och för det samhälle de flesta av oss har växt upp i.

Jag började med att läsa en standardbok i Sveriges historia, vilket var extremt givande, från skolan minns man inte så mycket, och kollade sedan genom några olika böcker på biblioteket om arbetarrörelsens historia i Sverige. Många är akademiskt skrivna och det kändes svårt att hitta en passande att börja med, men jag fastnade för Klass i rörelse från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Framförallt är den fylld av fantastiska foton och illustrationer som gör det hela mer attraktivt att ta sig an. I andra delen av det här inlägget tänkte jag skriva mer om den boken och vad den kan lära oss om vår situation – och om vad som bör göras.

/Lars

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *