Fast mellan två bilder av politik

I den gruppen som jag började engagera mig i för några år sedan fanns det ett motstånd mot att aktivt ”ragga medlemmar”. Man ville särskilja sig från partivänstern, från de jättesmå trotskistpartier som faktiskt avlönar medlemmar att dra runt på demonstrationer och sälja tidningar och lura folk att skriva under medlemslistor, men även från de erfarenheter som vissa kamrater hade från Ung Vänster.

I Malmös autonoma kretsar blev det som att man väntade att folk skulle komma till oss. Vilket de inte gjorde. Hade man inte samma klädstil, samma bakgrund och samma referenser så var det ändå väldigt svårt att komma in i gemenskapen. Det var bara kompisar och kompisars kompisar som hade någon slags ingång. Samtidigt hade man en föreställning om att hela ens aktivitet gick ut på att arbeta jättelokalt och utåtriktat, att man hela tiden pratade med och politiserade sina grannar och arbetskamrater. Visst, de få gånger då man faktiskt gjorde det gick det bra, men i det stora hela så klingade den här berättelsen om att man minsann var vanligt folk och liksom rörde sig utanför den traditionella vänstern falskt.

(Foto från Svarta pantrarnas ”free breakfast for schoolchildren program”, sent 60-tal.)

Jag tror att den här falska uppdelningen, att man ska välja mellan att vara partibyråkrater eller en liten klick halvakademiska proffsaktivister, rör till det i huvudet på folk. Det är inget fult i att hela tiden söka sig utanför traditionella vänstermiljöer, och som Redneck Revolt säger, bli kvar i de ställen där arbetarklassen befinner sig. Det är rätt sorts populism. Det är så vi vinner. Det är där vi kan nätverka och knyta kontakter, och övertyga folk om våra teoriers och våra praktikers förträfflighet. (Detta förutsätter dock att vänstern tillhandahåller resurser och driver projekt som hjälper arbetarklassen i sin vardag; tyvärr ganska sällsynt.)

För att röra oss framåt kan vi här ännu en gång blicka mot pionjärerna i arbetarrörelsens barndom, hur de fick alla trasiga, slitna och försupna proletärer att gå rakryggat. Hur kan vi få folk som närmar sig våra grupper att känna sig delaktiga, att de bidrar, och att de lär sig något? Hur kan vi stötta och stärka de människor som verkligen behöver socialismen i sina liv, och inte bara har den som hobby? Hur kan vi skapa former för att kombinera olika aktiviteter (som läxhjälp, banderollmålning, berättarkaféer, studiecirklar, grillning, artikelskrivande, filmkvällar), där människor med helt olika bakgrunder och erfarenhet av politik kan delta och lära sig av varandra?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *