Fast mellan två bilder av politik

I den gruppen som jag började engagera mig i för några år sedan fanns det ett motstånd mot att aktivt ”ragga medlemmar”. Man ville särskilja sig från partivänstern, från de jättesmå trotskistpartier som faktiskt avlönar medlemmar att dra runt på demonstrationer och sälja tidningar och lura folk att skriva under medlemslistor, men även från de erfarenheter som vissa kamrater hade från Ung Vänster.

I Malmös autonoma kretsar blev det som att man väntade att folk skulle komma till oss. Vilket de inte gjorde. Hade man inte samma klädstil, samma bakgrund och samma referenser så var det ändå väldigt svårt att komma in i gemenskapen. Det var bara kompisar och kompisars kompisar som hade någon slags ingång. Samtidigt hade man en föreställning om att hela ens aktivitet gick ut på att arbeta jättelokalt och utåtriktat, att man hela tiden pratade med och politiserade sina grannar och arbetskamrater. Visst, de få gånger då man faktiskt gjorde det gick det bra, men i det stora hela så klingade den här berättelsen om att man minsann var vanligt folk och liksom rörde sig utanför den traditionella vänstern falskt.

(Foto från Svarta pantrarnas ”free breakfast for schoolchildren program”, sent 60-tal.)

Jag tror att den här falska uppdelningen, att man ska välja mellan att vara partibyråkrater eller en liten klick halvakademiska proffsaktivister, rör till det i huvudet på folk. Det är inget fult i att hela tiden söka sig utanför traditionella vänstermiljöer, och som Redneck Revolt säger, bli kvar i de ställen där arbetarklassen befinner sig. Det är rätt sorts populism. Det är så vi vinner. Det är där vi kan nätverka och knyta kontakter, och övertyga folk om våra teoriers och våra praktikers förträfflighet. (Detta förutsätter dock att vänstern tillhandahåller resurser och driver projekt som hjälper arbetarklassen i sin vardag; tyvärr ganska sällsynt.)

För att röra oss framåt kan vi här ännu en gång blicka mot pionjärerna i arbetarrörelsens barndom, hur de fick alla trasiga, slitna och försupna proletärer att gå rakryggat. Hur kan vi få folk som närmar sig våra grupper att känna sig delaktiga, att de bidrar, och att de lär sig något? Hur kan vi stötta och stärka de människor som verkligen behöver socialismen i sina liv, och inte bara har den som hobby? Hur kan vi skapa former för att kombinera olika aktiviteter (som läxhjälp, banderollmålning, berättarkaféer, studiecirklar, grillning, artikelskrivande, filmkvällar), där människor med helt olika bakgrunder och erfarenhet av politik kan delta och lära sig av varandra?

Undergången = inte min vän

Det här gnället alltså, att allt går åt helvete, och speciellt från folk som spelar vänster? Du trodde inte jag visste detta? Har vi inte sett det här samhället slow motion-krascha sedan 90-talet, då vi först öppnade ögonen? Den här billiga undergångsstämningen, oavsett om vi snackar tokiga landsledare, högerextrema rörelser, jihad-terrorism eller miljökatastrofer, är för vuxenbäbisar. Bygg en bunker (man säger kanske ”safe space” idag), men blås gärna ut din hjärna redan nu. Vi har vetat länge att den här skiten inte funkar. Ska vi beväpna oss med moralism och avståndstagande? Är det brandkårspolitik som ska ge kidsen framtidshopp? Vinner vi så?

Det är dags att vi sätter oss ner tillsammans allihopa och bestämmer vad vi ska göra. Det är dags att satsa allt på våra egna projekt. På att bygga mötesplatser och organisationer som dagens ungar kan axla om något årtionde. Vi måste agera idag med tanke på hur det ska se ut om 30 och 50 år. Inte minst miljön och ekonomin bjuder oss oöverskådliga problem. Vi kommer bli ganska mycket fattigare här i Sverige och du kan lita på att folk kommer slåss fult om smulorna. Bered er på det. Den samhälleliga destabilisering som kommer ske i samband med utbredd torka, höjda vattennivåer och extremare väder – inte en picknick. Men frågan är hur vi kommer tackla alla dessa problemen; vad vi kommer att förlora, och vad vi behåller.

”Och om partyt håller på och ta slut, och Sverige kommer att bli långt mycket fattigare vare sig vi vill det eller inte, hur vill vi då att ett putativt Fattigsverige anno 2050 ska se ut? Som Kuba, eller som Mexiko? Vänstern idag är otroligt svag, förvirrad och schizofren, just därför att den å ena sidan mycket förståeligt vill försvara det vi har idag, men å andra sidan anar precis vad det vi har idag kommer ifrån och vad detta faktiskt innebär. Jag tror vi inte KAN erbjuda folk mer än ett land där folk ”bara” kan vara säkra på att de inte kommer svälta ihjäl, att alla tas hand om, att inga människor kastas på soptippen eller tvingas sälja sina njurar för en kopp kaffe. Om vi verkligen jobbar hårt och har det intellektuella modet att se på världen som den är, inte som vi vill att den ska vara, så kanske vi kan komma dit. Men är detta verkligen så litet? Vi vet nog alla vad alternativet är.”

Som rödingar finns det inte på kartan att vara uppgiven. Det är vår plikt att leverera både en stolthet över vår historia och en tro på framtiden. Motstånd lönar sig alltid i längden. Medan ni fortsätter att gnälla för varandra på social media så är jag ute och pratar med grannar och ungdomar och organiserar (vilket inte suger ut men ger mig energi), eller ja, sitter ensam hemma och stirrar på stearinljus och skissar på femtioårsplaner, och mumlar med i en annan gammal favoritlåt: ”Plan, plot, strategize… and BOMB FIRST”.

/Lars

Keep calm and sätt klassen i rörelse, del 2

Klass i rörelse är fylld av fantastiska bilder: socialrealistiska målningar, rubriker från dagstidningar, proletärförfattarnas förstautgåvor, och framförallt foton på representanter från arbetarrörelsen. Ögonen på de här bilderna, jag känner igen dem. Det är jävligt sammanbitna miner, som kommer från ett hårt liv. De här människorna har sett en del. De har gått på knä under tillvaron, men de har ställt sig upp. De har på sig sina finaste kläder, de håller i fanor, de står tätt tillsammans, som för att samla styrka ur varandra. De kräver en ny ordning. Det är första maj i Sundsvall 1890.

sunsdavall1890

Tankarna de här människorna hade, idéerna de utvecklade och kraven de ställde, de kom att spela en stor roll. De kom att betyda allt för våra liv ungefär hundra år senare. Och än idag är det den svenska arbetarrörelsens arv som mer än något annat präglar vårt samhälle, som lärde oss att ta hand om varandra, att pengar inte betyder allt, att det är smartare att dela på resurser, att alla förtjänar ett gott liv och en chans att tala främmande språk, se världen, spela instrument och läsa en bok då och då.

Deras idéer spelade också en stor roll redan då. Det var inte döda fraser, det var ett sätt för de här utfattiga, nedsupna och undernärda stackarna att styra upp sig. Jag läser om de unga männen bakom Amalthea-dådet. Alla var nykterister. Jag kommer att tänka på en scen ur dokumentären Rubble Kings. En representant för det kämpande gatugänget Ghetto Brothers berättar om hur hårt 70-talets missbruksepidemi hade drabbat deras kvarter, men han säger också att de tillsammans har gjort en skillnad för att stoppa epidemin, och att man nu nästan inte ser några heroinister där längre. Sådana liknande tankar brukar poppa upp när jag kollar på vänstern idag: socialismen är till för den som verkligen behöver den. Skit i vänstern, vi måste rikta oss utåt mot bredare delar av arbetarklassen. Vi måste sätta saker i rörelse, bygga något som varar och verkligen betyder något för människor, och vi måste sprida oss till de vars hjärtan brinner, med de där ögonen som vi känner igen, som vi vet kommer pusha oss alla framåt. För vi har en lång väg att gå.

Min bild av utvecklingen i Sverige har länge varit att sossarna fick makten någon gång i början av 1900-talet, och sedan kom folkhemmet direkt och alla var lyckliga, vilket i sin tur varade fram tills jag föddes ungefär (och allt började bli sämre). När jag läste om miljonprogrammets historia i Per Wirténs Där jag kommer från blev det mer komplext: det här skeendet tog en jävla tid, och var fyllt av konflikter och interna motsättningar. Så var det också med resten av sossarnas samhällsbygge, så som det beskrivs i Klass i rörelse. Från att August Palm höll sitt första föredrag om socialismen i Malmö 6 november 1881 så dröjde det till 1937 innan den socialdemokratiska reformvågen lossnar på riktigt. Det var då den svenska välfärden blev verklighet. Ja, och lägg särskilt märke till året. De svenska socialisterna hade goda kontakter med sina kamrater i Tyskland och visste vad som hände bland dem. De fattade vad som stod på spel. De insåg också vad som borde göras. ”Ett positivt program i krisfrågorna är det viktigaste i kampen mot fascismen.” Citatet är från arkitekten bakom socialdemokraternas strategi, socialminister Gustav Möller, och är något att begrunda för alla i våra tider som kallar sig vänster, länge och väl.

På samma sätt som den ekonomiska demokratin dödades av 1938 års Saltsjöbadsavtal (som innebar ett erkännande av arbetsgivarens rätt att fritt anställa och avskeda och att leda och fördela arbetet), och begravdes allt längre under den socialdemokratiska ångvälten i och med 50-talets teknikoptimism och rationalisering, så dödades hoppet om en social demokrati av miljonprogrammet.

När man rör sig genom Sveriges miljonprogram är det svårt att inte tänka att det är ett av historiens mest storslagna utopiska projekt. Men tyvärr, istället för utrymme för lokala initiativ och självorganisering, så innebar det standardisering, centralisering och byråkratisering. Som jag ser det så var det stora genomgående felet i socialdemokraternas samhällsbygge den här centraliseringen och byråkratiseringen, som hörde samman med en fruktan för självbestämmande och en rädsla för folklig frihetstörst. Och jag tänker att som rödingar får vi får aldrig sluta älska friheten över allt annat. Vi får aldrig frukta att förlora den lilla trygghet vi har när vi kan vinna något mycket större.

Efter denna vändning är Klass i rörelse inte så kul läsning. En utbredd kritik mot det nya arbetslivet, med den alienering och misär som den tilltagande rationaliseringen från 50-talet och framåt innebär, leder till en arbetsrättsoffensiv från fackligt håll. Detta resulterar 1974 i LAS (Lagen om anställningsskydd) och 1976 i MBL (Medbestämmandelagen, som i praktiken blir lika tandlös som de gamla företagsnämnderna, men som åtminstone medför en viss facklig vitalisering).

Resten kan vår generation redan någorlunda. Oljekrisen på 70-talet följs av andra kriser, avregleringar av kredit- och valutamarknaderna på 80-talet leder till en överhettad låneekonomi, och ökade klyftor, nedskärningar och utförsäljningar av det gemensamma. Vi ser en försvagad arbetarrörelse med kämpande gräsrötter som får det allt mer motigt, och vi ser framväxande populistiska och fascistiska strömningar och en ökad status för vidskepelse och gangsterideal, och det är i den sörjan som vi står och trampar idag.

Det socialdemokratiska projektet bestod främst i att underlätta tillväxt, som sedan kunde omfördelas. Av Klass i rörelse kan vi lära oss att detta kunde ske på bekostnad av andra frågor, som demokrati och jämlikhet. När tillväxten stagnerade på 70-talet tappade man initiativet helt. Man retirerade och gav upp inför kapitalet. Kvar fanns enbart den parlamentariska demokratin, som med tiden blev mer och mer svag och utarmad. Den här boken lär oss också att vi måste sluta nöja oss med att ha rätt. Vi måste få rätt också.

Den svenska arbetarrörelsen insåg snabbt att man måste vinna kampen på alla fronter; ekonomiskt och politiskt, kulturellt och socialt, taktiskt och strategiskt, och detta samordnat från kvarteret upp till kommunal, nationell och internationell nivå. Hundra år senare skickar Klass i rörelse ett angeläget budskap till dagens svenska socialister: vi måste växa inte bara i moralisk indignation och smarta analyser – men i människor, makt, resurser och tydliga resultat.

/Lars

Nazism = pyramidspel

Nazisten Andreas Carlsson, som knivhögg vår vän i ryggen i Malmö 2014 för att sedan fly till Ukraina, har släppts från häktet. Det är ett ”beslut som tyder på ett frikännande eller ett lägre straff”.

Direkt ut besöker han nazi-podcasten Motgift, och visst är det lite roligt när värdarna lovar att skramla ihop pengar till sin gästs böter, detta efter att Carlsson precis sagt att det redan skett en insamling, som han dock inte sett något av. Solidaritet är uppenbarligen inte extremhögerns paradgren. Det finns kvar någon slags idé om nationalsocialismen som en uppbygglig rörelse där man vandrar i naturen och bygger motorvägar och rymdraketer, men sanningen är den att likt Hells Angels och Bandidos så är den svenska naziströrelsen ett pyramidspel byggt på amfetamin och våld.

Under sommarens tingsrättsförhandlingar i Malmö anlände det visserligen en kraftsamling från hela Skåne på något halvdussin blöjnassar som ville kolla. De fick dock vända i dörren då inga platser fanns lediga. Motståndarsidan hade köat sedan tidig morgon och hade nog med folk för att fylla lokalen flera gånger om. Visst är den vänster som lyfts fram för allmänheten i Sverige 2016 oftast sorglig i all sin moralism och riktningslöshet, men det är å andra sidan inte den vänstern som jagar bort nazister och fixar antifascistiskt solidaritetsarbete (eller vårddemonstrationer och läxhjälp för den delen).

En sak har jag lärt mig: organiserar du dig i vänstern så är du aldrig ensam. För några dagar sedan meddelades det att hela den summa på 350,000 kr som antifascister dömdes till efter kravallerna i Kungsträdgården 2014 har samlats in, och böterna är betalda; alltså även för motdemonstranten som slog ner en annan motdemonstrant, vilket visar hur stark vänsterns solidaritet är, att den når ända fram till fullkomliga idioter.

Vill även idag passa på att uppmärksamma Civilkuragets dag, som instiftades av SAC-Syndikalisterna till minne av sin kamrat Björn Söderberg som mördades av nazister 12 oktober 1999. Vi fortsätter kämpa i hans anda.

/Lars

Keep calm and sätt klassen i rörelse, del 1

Med undantag för två års spridda studier har jag arbetat, eller sökt arbete, sedan jag slutade gymnasiet. I år fyller jag 34, och i år har jag också för första gången haft betald semester. Förvånande nog blev det inte att man hade vilat upp sig tillräckligt och blivit sugen på att jobba när den var över.

Min nya planen är nu att arbeta mindre, eller så lite som möjligt. Det är samma målsättning som när jag slutade gymnasiet. Cirkeln är sluten. Tillbaka på ruta ett, och frågan är om jag lärt mig nåt. Det gäller inte bara för mig förresten. Även vänstern har gjort en liknande 360-graders resa. Många i rörelsen är kanske mer bildade idag (tveksamt), materiellt har vi det bättre på många plan, och det finns många institutioner och förordningar som vi har all anledning att försvara och utveckla.

Men ideologiskt och organisatoriskt är vi tillbaka på ruta ett. Eller så är vi på minus nånting, för så som jag upplever stora delar av vänstern, så är det som att man mest bryr sig om att prata till och nätverka med folk som redan är frälsta, och är mer intresserad av att ha rätt än att faktiskt få rätt. Man kan säga som så: att leka duktig i sin egna lilla bubbla istället för att vinna materiella segrar och sprida och fördjupa kampen, det är ingen vidare strategi om man vill förändra samhället.

Här ska jag dock inte gnälla sönder mig. Det finns fler än jag som har den kritiken och som dessutom agerar utifrån den. Där jag själv är aktiv har jag under den senaste tiden sett kortlivade kampanjer och media-jippon dö bort till förmån för lokalt baserat och långsiktigt arbete (för tillfället främst kanske läxhjälp och vårdkamp).

Det är glädjande. Det går framåt även på andra håll. Vi lär oss ändå. Men det går långsamt. Och precis som i det förra seklets början så känns det som att vi är en minoritet som predikar detta, som har rätt inställning, och som inser att vi måste börja bygga upp nya strukturer och gemenskaper, organisera och utbilda, äga resurser och områden, prata med folk, om vi ska se en förändring. Det är ett långsiktigt projekt. Ta ett djupt andetag och kavla upp ärmarna. Förtvivla inte. Dras inte med i tidens undergångsstämningar. Keep calm and sätt klassen i rörelse.

Så gjorde man i arbetarrörelsens barndom. Jobbade den långa planen. Och därför har det länge känts relevant för mig att gå tillbaka till rötterna och se var vi kommer ifrån, vad vi kan hämta därifrån, vad vi ska vara stolta över, men även fundera över de misstag som gjorts. Det viktigaste vi kan äga är en skarp analys och modet att agera utifrån den. Så förutom att bada och dricka sprit så spenderade jag semestern med att läsa om de som lade grunden för både vår rörelse och för det samhälle de flesta av oss har växt upp i.

Jag började med att läsa en standardbok i Sveriges historia, vilket var extremt givande, från skolan minns man inte så mycket, och kollade sedan genom några olika böcker på biblioteket om arbetarrörelsens historia i Sverige. Många är akademiskt skrivna och det kändes svårt att hitta en passande att börja med, men jag fastnade för Klass i rörelse från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Framförallt är den fylld av fantastiska foton och illustrationer som gör det hela mer attraktivt att ta sig an. I andra delen av det här inlägget tänkte jag skriva mer om den boken och vad den kan lära oss om vår situation – och om vad som bör göras.

/Lars

Du måste slå nazisten

Igår stod nassar inne på Bokmässan och tog massa luft. Samtidigt stod nassar utanför på Korsvägen och tog ännu mer luft.

Som vuxen människa har jag aldrig slått någon och på sin höjd puttat till någon på en demostration eller satt störiga fulla idioter på plats med hjälp av en mer imponerande fysisk storlek. Men även jag förstår att du måste slå nazisten.

Visst, många av oss är uppvuxna med att våld är fel och att man ska prata folk till rätta, eller att det enda som saknas de här nassarna är kärlek eller vettiga fritidsaktiviteter eller någon som ser en. Men att man inte ser annorlunda på saken efter Ronny Landin, John Hron, Gerard Gbeyo, Björn Söderberg, och alla andra som nazister har dödat i det här landet, det är svårare att förstå.

Det handlar inte om yttrandefrihet. Det handlar om att alla nazisters mål är att genom våld och hot etablera en känsla av rädsla och vanmakt i ett visst geografiskt område, där de kan växa och frodas, på bekostnad av de som älskar frihet och demokrati. Så kan vi inte ha det.

Nazister måste slås tillbaka. Hjältar genom historien har lärt sig att göra det förut och det bör vi vara väldigt tacksamma för. Kanske kan antirasister på Bokmässan även dom en dag lära sig samma sak: du måste slå nazisten.

/Lars

Tal på 1 maj 2016

Börjar den här bloggen med att klistra in mitt tal på första maj i år. Short and to the point. Hatar politiker som håller låda i evigheter. /Lars

”Idag är arbetarklassens dag.

Att tala om klass kan betyda väldigt mycket. Det hjälper oss att förstå vår plats i världen, och hur vi hamnade här. Det hjälper oss att förstå varför det gick som det gick i livet. För familj, för gamla vänner, och för oss själva. Klassperspektivet hjälper oss att förstå vad vi gått igenom.

Och med det vill jag säga, att jag idag är stolt. Stolt över att vi är här. Att vi fortfarande är här. Att jag idag står här med kamrater som jag har sett på sjukhus efter att poliser attackerat med batonger och med hästar. Som jag har sett på sjukhus efter att nazister attackerat med kniv. Med kamrater som flytt genom taggtråd och förbi gränsmilitärer. Med kamrater som kämpat sig bort från missbruk och kriminalitet. Med kamrater som kämpat sig genom alla de skitjobb och all den förnedring, alla de problem och prövningar som vi vet hänger ihop med att vara född kvinna, med att vara född icke-vit, och med att vara född arbetarklass. Och jag blir stolt och glad när jag ser att vi växer och blir fler.

Och jag vet att vi kommer bli väldigt många fler. Fler ur arbetarklassen som tillsammans kämpar för varandra, för oss själva, och kämpar för ett samhälle utan klasser.

För en framtid värd att tro på!”

Välkommen till Kampnyheter.se

Hej och välkomna!

Här kommer jag skriva om vänstern, vad som jag tycker bör göras, vad vi behöver lära oss av historien, och vad vi borde slutat med för länge sen. Mitt perspektiv är att jag är från en småstad lite längre upp i landet och har bott i Malmö åtta år, och har varit aktiv i vänstern här i två-tre år men haft typ samma åsikter sen 90-talet.

Förhoppningsvis kommer några vänner skriva här också, om det nu inte blir att de föredrar att kolla tv-serier och dricka cider, eller helt enkelt igga mig på Facebook-chatten och låtsas som de inte ser mig på stan. Men jag ser er.

/Lars

sunsdavall1890